Alltings slut

Christian Kalm f�r �verraskande s�llskap av en supernova, med vilken han snart befinner sig i en hejdl�s resa �ver rymd och tid, letande efter f�rklaringen p� alltihop eller �tminstone v�gen hem igen. P� sin resa kors och tv�rs i universum hinner de tv� vara med om m�nga f�runderliga ting, dessutom r�kar de ge liv �t en kommande Messias och p� m�nga andra s�tt rubba v�rldsordningen.

     Boken �r f�rvisso en science-fiction, men kanske v�l vild ocks� f�r denna toleranta genre � och de stora uppt�ckterna som Christian och hans supernova g�r �r mer av idéer och insikter �n kosmografi.

     En f�rtjust recensent kallade ber�ttelsen f�r en kosmisk charterresa och en annan beskrev den som en ytterst egensinnig religi�s allegori.

     Vad f�rfattaren sj�lv l�r ha avsett med den h�r resan, var att pr�va allehanda v�rldsbilder genom att helt enkelt g�ra dem verkliga, alla livsfilosofier genom att f�lja dem till det yttersta, vilket skulle kunna leda till alltings slut. Men n�r romanfigurerna och n�gra av de h�ga makter som tacklades snabbt tog �ver ber�ttelsen, blev v�gen delvis en annan.

F�rsta kapitlet ur boken

ela v�rlden levde i oro. Envar som v�gade lyfta sin blick mot himlen kunde f�rst� varf�r. Solen hade blivit som galen. Den gnistrade och sprakade och kastade oerh�rda tungor av eld ifr�n sig. Vad hade h�nt med den heliga cirkeln?

     M�nniskodjuren upph�rde aldrig att �ngsligt dryfta den sjukdom som drabbat allt levandes k�lla. Aldrig hade de h�rt talas om att solen skulle ha betett sig p� det viset f�rr. Ett under, ett under som v�ckte fasa. Hela himlen var som galen. Underliga ljus, f�rgspel och hiskliga ljud som aldrig vilade. Och den v�rme som i alla tider h�llit hela v�rlden tacksamt livfull, den steg dag fr�n dag tills himlen tycktes flamma av hetta. V�xter torkade och gulnade, b�ckar och hela sj�ar sinade. Jord blev sand. Solen, tillvarons moder, hade vredgats och v�nt sig emot sin egen skapelse.

     M�nniskodjuren f�rtvivlade. Om man �nd� visste varf�r, fanns det kanske n�got s�tt att blidka henne. Det var m�nga flockar som samlade byten i aldrig f�rr sk�dad m�ngd, offrade allt i m�rka eldar och sedan med hj�rtan dundrande av innerlig �nskan sk�dade upp mot skyn. Men nej, solen bara fortsatte i sitt vansinne. Hon v�xte i storlek och stormen slet i hennes f�rr s� skarpa cirkel.

     Överallt runt v�rlden somnade man med oron gnagande innanf�r tinningarna och det var m�nga som l�nge tvekade innan de slog upp sina �gon i gryningen. Tusentals f�ljde solen in i vansinnet. De skrek obegripliga ord och dansade tills de stupade. Andra gr�vde ner sig i h�lor djupt under marken och v�grade att n�nsin mer se dagen. Allt f�rre var de som orkade leva p� normalt vis och sk�ta sina sysslor som om v�rlden vore vad den varit s� o�ndligt l�nge.

     Tiden var grym mot deras v�rld. Det verkade som om den st�tt stilla genom hela deras historia, men nu i krisens tid v�grade den annat �n att hasta fram�t. Ingen kunde veta vad den skyndade mot, men alla anade att det som v�ntade var en katastrof. Liksom solen v�xte �ver himlavalvet, v�xte ocks� skr�cken bland m�nniskodjuren. Tusentals v�gade inte dr�ja, utan tog livet av sig mellan dag och fruktansv�rd dag. Och solen rasade vidare i sitt vansinne.

     Hettan steg s� att det k�ndes som om den s�g all v�tska ur m�nniskornas kroppar. Hud torkade och sprack upp, t�rsten blev osl�cklig. Hela djurriket fl�mtade. F�glar damp ner fr�n skyn, stolta giganter vacklade och f�ll f�r att aldrig mera resa sig. Att l�mna skuggan blev lika med att d�. Folk flydde upp i bergen och g�mde sig i grottor, d�r s�dana fanns, annars i skuggan bakom sten och klippor. Det br�nde strupen att andas. Hela v�rlden var d�ende. Haven kokade, flamheta vindar piskade – ingenstans fanns frid fr�n f�rst�relsen.

     Tragedin accelererade, solen expanderade. Det gick allt fortare. Solen v�xte till sin dubbla volym, tredubbla och sexdubbla. Dess flammor spottade l�ngt ut i rymden. Snart hade solen blivit s� stor att den slukade sin n�rmaste planet. Nu gick det fort. N�r dess eldskropp nuddade vid m�nniskodjurens v�rld hade hettan redan f�rintat allt liv och kommit hela planeten att gl�da r�d. Nu sprack den upp i miljoner bitar, all materia br�ts ner till gas som tog eld och blev ett med den v�xande solen.

     F�rst n�r den blivit s� orimligt stor att dess kropp var f�r tunn f�r att h�lla sin eld vid liv, upph�rde den att v�xa. F�r f�rsta g�ngen sedan solen bildades av moln i rymdens vakuum, slocknade dess flamma. Allt var stillhet. Varenda en av alla dess miljarder atomer gjorde halt och ingenting h�nde.

     Men det varade inte l�nge. Snart v�ndes all r�relse in�t, f�rst om�rkligt l�ngsamt. Sf�ren b�rjade krympa. Det b�rjade inne i dess centrum, partiklar st�tte samman och fastnade vid varann. Allt fler och fler drogs dit och r�relsen startade �ven l�ngre ut. Snart var alla atomer i hela kroppen p� v�g mot dess mitt. Snabbare och snabbare. De slog in i centrum med s�dan kraft och s�dan hastighet att allting d�r br�ts s�nder och packades t�tare, f�r att strax p� nytt sl�s s�nder och packas �nnu t�tare. Skillnaden mellan atom och atom upph�rde, d�r fanns inte l�ngre partiklar och snart inte heller plasma. �nd� fortsatte solen att krympa. All dess materia s�gs in i centrum, utan att n�gon kraft fanns som kunde st� emot och bygga en ny himlakropp. Sf�ren krympte och blev mindre, tills ingenting fanns kvar. Ingenting. Ett h�l i universum som fick sj�lva ljuset att kr�ka sig och sugas in i m�rkret. N�nting s�g och drog d�rifr�n, slukade allt som kom. Men i dess centrum fanns ingenting.

*
All den massa och materia som en g�ng varit en v�ldig sol med femtio planeter cirklande runt sin midja hade nu samlats till ett ynka litet klot, inte bredare �n str�ckan fr�n hand till hand mellan utstr�ckta m�nniskoarmar. Alldeles svart och sl�tt, utan ett uns av vakuum eller lucka inuti sig. Kompakt och kallare �n tomma rymden.

     Det lilla klotet for genom rymden med en hastighet som bara ljuset kunde �vervinna. Klotet hade dykt upp som ur intet, tusentals ljus�r fr�n den plats i Vintergatan d�r det en g�ng varit sol, och nu for det fram i rak linje genom v�ldiga avst�nd av tomhet. F�rbi stj�rnor och kosmiska moln, orubbligt rak i sin kurs. D� och d� kom n�gon asteroid eller komet i dess v�g, bara f�r att sl�s undan som den vore ett dammkorn, utan att klotets kurs �ndrades det allra minsta. Ett par g�nger under sin l�nga resa passerade klotet rakt igenom str�lande stj�rnor. Den svarta ytan tog ingen skada. Och tiden gick och klotets f�rd fortsatte. Ljus�r p� ljus�r, tiotals och hundratals.

*
N�nstans i tomheten mellan n�gra solsystem en bra bit utanf�r Vintergatans centrum bubblade liksom lekfullt ett underligt sorts moln. �n var det rosa med gyllene st�nk och skimmer i kanterna, �n turkos eller smaragdgr�nt – alltid behagligt v�lvande sig runt och in och ur sig sj�lvt. Ett moln s� olikt alla andra. Envar som finge se det p� n�ra h�ll skulle s�kert k�nna hur det verkade som om det hela tiden lyckligt och lekfullt gurglade. Dess skiftande f�rger bildade m�nster, dess form figurer, oupph�rligen f�r�nderligt. En bisarr syn. Man skulle kunna f�rest�lla sig att molnet alldeles uppenbart och h�mningsl�st nj�t av att vara vad det nu �n var, och oavbrutet underh�ll sig med sin egen h�gst s�regna f�rm�ga. Kanske var det inte alls ett moln, utan n�got eller hellre n�gon som l�tsades vara ett.

     I vart fall var det hit som den lilla svarta kulan var p� v�g, f�rmodligen alldeles oavsiktligt. Vem vet? Molnet verkade lysa upp �nnu starkare och bubbla m�nga g�nger mer lustfyllt ju n�rmare kulan kom. Och det tjocknade och rodnade och str�ckte ut sig klotet till m�tes. Det var som om tiden kr�ktes och saktade in n�r molnet och klotet kom i kontakt. Rymden vreds ut och in, ljus och f�rger sprakade som fyrverkeri – n�nting oerh�rt h�nde med det lilla klotet. En f�rvandling hade p�b�rjats.

(---)