Det skulle inte snöa igår och idag men det har det gjort ändå. Inte mycket men tillräckligt för att jag igår skulle ta mig i kragen och få ut ljusgirlangen på balkongen. Jag ville inte vänta på att det skulle bli mer snö att trampa i och dessutom vill jag gärna attt det hamnar lite snö på girlangen. Det blir extra fint när ljusen lyser genom snön. Det är bara att hoppas på att det kommer mer snö och att den inte blåser bort innan första advent. Jag började med att dra på mig full vintermundering inkl storstövlarna och gå ut och trampa upp en stig där jag skulle gå. Det var 15 minusgrader så det var skönt att vara varmt klädd. Finmotoriken funkar dock inte helt perfekt med tjocka vantar så jag var tvungen att ta av mig dem emellanåt. Jag fäste nämligen girlangen med kabelhållare, sådana som är en böjd plasthållare med en spik som ska slås ner. Det är inte lätt att få dit dem med vantar. Men nu sitter ljusgirlangen där och väntar på att få tändas. Och ja, jag har naturligtvis kollat att den fungerar.

I dag ville inte dimmolnen lätta så det blev ingen sol under min promenad. Men vad gjorde det när jag fick trevliga möten med fem vovvar vid tre möten och även två andra fotande personer. Jag vill inte kalla mig själv fotograf men jag misstänker, med tanke på utrustningen, att en av de andra faktiskt har den titeln. Jag hann bara gå en väldigt liten stund innan jag blev hälsad och pussad på av Charlie. Men vi fick inte gosa särskilt länge innan Kerstin kom och avbröt. Hon tyckte att Charlie skulle leka med henne i stället.

Mitt första möte med Charlie var för några år sedan då han var en liten bordercollievalp. Jag gick en tidig morgonpromenad och i mörkret skymtade jag något som rörde sig ganska långt bort. Först såg jag inte alls vad det var för djur men när jag kom lite närmare gjorde figuren där framme ett glädjeskutt och kom springande mot mig. Jag hälsade så klart medan jag såg mig om för att se om ägaren fanns i närheten. Men Charlie var ute helt ensam och när jag försökte få honom att lämna mig så att jag kunde fortsätta promenaden följde han efter. Det var ju inte ok att bara gå iväg med valpen i hasorna så jag var helt enkelt tvungen att klura ut var han hörde hemma.

Jag såg att det lyste i ett hus så där knackade jag på. En liten tjej med en stor handduk om sig öppnade tveksamt dörren och jag tänkte att det här var nog en situtation som kanske föräldrarna hade varnat för. Det kändes inte helt bekvämt. Men hon sken upp när hon såg att jag hade hunden med mig och hon visste att ”det där är Charlie och han bor där uppe”. Charlie fortsatte att följa med mig och när ingen öppnade i hans hem när jag ringde på gick jag runt huset och såg att någon var i köket. I mörkret knackade jag på altandörren och tänkte återigen att det måste kännas lite läskigt för den som stod där inne. Men Charlies matte öppnade och släppte in sin lilla valp. Hon verkade inte orolig så troligtvis hade hon släppt ut honom och hans kompis Kerstin i trädgården och inte ens fattat att han var ute på ett litet äventyr. Situationen löste sig alltså och nu blir det trevliga möten ute ibland när vi är ute. Jag har aldrig sett att de här hundarna har varit kopplade och jag vet att de är jätteduktiga på inkallning. Men när jag kommer vet deras matte att det inte gör något om de springer fram till mig.

Här kommer en liten bildkavalkad på deras lek i snön. Charlie är den med ett vitt ansikte. Kerstin är också en bordercollie men hon är några år äldre.

Jag fortsatte min promenad och kom fram till stranden och den här gången gick jag på den lilla strandkanten för att se om jag hittade något spännande. Lite isbildning fanns det så klart men inte alls i klass med de fina iskonstverk jag såg för någon dag sedan.

Längs hela strandkanten fanns de här isklumparna.

När jag precis skulle ta mig upp till den upptrampade stigen kom plötsligt en söt vovve springande mot mig, hälsade en stund och sprang sedan samma väg tillbaka. Morgonens andra hundmöte. När jag kom upp från stranden såg jag hur matten stod lite längre bort. Hon väntade in mig, bad om ursäkt flera gånger och sa att hon var ledsen. Ingenting att be om ursäkt för sa jag. Jag blir ju bara glad för hundmöten. Den här vovven hade en lång lina hängande efter sig och jag förstod snart att det var träning på gång. Det stod nämligen en annan person lite längre bort och ropade och där behövdes nog inkallning tränas lite.

Glad i hågen gick jag vidare och naturligtvis blev det en del fotande.

Här har jag precis mött en tjej som var ute med sin kamera och vi stannade och bytte några ord. Vi konstaterade att det var inga problem att hitta motiv och att vi båda hade missat att vara på rätt plats när en fantastisk halo syntes i lördags. Om någon av er har tittat på någon av sändningarna på svt där väderbilder visas så har ni säkert sett flera bilder på just den halon. Kul att så många bilder från Frösön fick vara med. Men vi får hoppas på bättre lycka nästa gång. Jag bestämde mig för att gå ut till Storsjöodjursspaningen och vända tillbaka. Jag brukar inte gå samma väg tillbaka men i dag kände jag för det.

Ett lite fruset Storsjöodjur. Det såg ut som om dimmolnen lättade lite men tyvärr blev det aldrig mer än så här.

När jag vände tillbaka stötte jag på en man med en betydligt bättre kamerautrustning än min. Vi småpratade också en liten stund och han berättade att han hade varit på rätt plats för att fota halon här i lördags. Han önskade mig lycka till med fotandet och jag sa att jag redan hade alldeles för många bilder. Det går ju inte att låta bli att fota.

När jag vände kameran åt ett annat håll var det helt andra fäger. I alla fall så fångade kameran upp något rosa.

Så blev det även här och jag låter färgerna få vara som de blev i kameran.

Strax efter att jag tog den här bilden var det dags för morgonens tredje hundmöte. Två fina hundar, en väldigt ivrig finsk spets och en väldigt lugn, lite rädd husky kom emot mig med husse och matte efter sig. Spetsen visade tydligt att han ville träffa mig och jag frågade om det var ok att hälsa. Det fick jag gärna göra och jag blev överöst av pussar en gång till den här morgonen. Huskyn hade de tagit över från en huskyranch med 100 hundar och som hon reagerade när jag rörde mig lite hastigt så undrar jag hur hon egentligen blev behandlad där. Men när jag satte mig ner och lät henne närma sig i sin egen takt så sträckte hon fram nosen och luktade på min hand. Då kunde jag klappa henne lite försiktigt på huvudet men det fick räcka så. Hon ryggade tillbaka lite och jag ville inte göra henne osäker. Tänk vad trevligt det kan vara att gå ut på en morgonpromenad och få ett antal korta, trevliga möten med personer som man kanske inte träffar igen. Kerstin och Charlie och deras matte träffar jag säkert fler gånger och det är alltid lika kul. Tänk att jag inte vet vad deras matte heter och att det är så vanligt bland hundägare, och i mitt fall fd hundägare, att fungera så 😀

Jag kände att jag hade varit ute lite för länge och att jag behövde komma hem till nackkragen och värmedynan så jag skyndade hem och försökte att inte se tillgänglig ut när jag vid några fler tillfällen passerade hundar.

En fantastisk promenad igen men väldigt skönt att komma hem.

I dag har jag verkligen ansträngt mig för att inte ta med så många bilder av samma typ som ni har fått se de senaste dagarna. Men eftersom jag själv absolut inte ens har börjat tröttna på det jag har omkring mig utomhus så kan jag inte helt låta bli att dela med mig lite till av det. Jag började gå mot Ändsjön för att se om det fanns någon upptrampad stig där. Det är nämligen så att folk fortsätter att gå på de vanligaste stigarna och det tar inte många dagar innan de brukar vara fina och vältrampade. Dagens första bild är tagen längs gångbanan alldeles i närheten av mitt bostadsområde.

Det var bara några enstaka fotspår i snön när jag kom till Ändsjön så jag gick bara en liten bit och vände sedan tillbaka. Särskilt där det är spångat var det lite problematiskt eftersom snön låg jämn och det var svårt att se var man skulle gå. Jag trampade vid sidan av ett antal gånger men som tur var lyckades jag hålla mig på spången där den gick över diken eller vattendrag. Det hade inte varit så lyckat att trampa snett där.

Att jag vände tillbaka ledde till att jag gick en väg jag inte brukar gå. Det har bara hänt någon enstaka gång att jag har passerat ovanför den här allén. Jag vet inte vad för slags träd som är så här fina nu men jag gissar att det är popplar, ett vanligt träd här. Lite kul effekt blev det av att jag stod i skugga och fotade mot en soligare del. Jag gick fram en bit för att fota bara den ljusa delen men jag gillar faktiskt den här bilden bättre.

Jag började gå mot sjön och naturligtvis blev det en del bilder längs vägen. Men de flesta sparar jag i mitt eget arkiv och låter er se något nytt längre ner i inlägget.

Det fortsätter att ryka om sjön men än så länge är det isfritt. Här sitter en, enligt henne själv, sann jämtlänning och njuter av de 12 minusgraderna och den knappt kännbara solen.

Jag njöt så klart också men jag satte mig inte ner hos henne. Vi pratade på lite medan jag hänfört först betraktade det här fallna trädet och dess spegling i sjön. Sedan såg jag något spännande.

Moder natur har varit i farten med sitt konstskapande.

Det finns massor av spännande mönster och skapelser i naturen men kanske är iskonst något av det mest fascinerande den här tiden. Jag har stött på så många olika fantastiska isformationer genom åren och de här får nog plats bland de finaste.

Jag kan inte nöja mig med att bara ta med en bild så här kommer några fler.

Som avslutning kommer här en underlig skapelse, en märklig handliknande sak. Men modellen kan inte ha varit en människa.

Till slut tittade jag även åt andra hållet och den vyn är inte heller så ful. Tyvärr tänkte jag inte på speglingar så jag missade att fota fler sådana. Bara en liten del av ett träd syns i vattnet.

Den trevliga kvinnan på bänken hade absolut ingenting emot att sitta modell och när jag gick därifrån fortsatte hon att njuta av allt det fina.

Jag måste erkänna att jag inte fick ljusslingan på plats i dag. Jag kan skylla på att jag har en envis, kraftig nackspärr som går ut genom hela högerarmen. Men det är inget jag låter mig hindras av om det vore nödvändigt att få det gjort med det snaraste. Nu tillåter jag mig att vänta lite och kanske hinner nackspärren lindras något tills jag får lite fart. Det är heller inte så bråttom eftersom den snö som väntas dröjer längre än prognosen sa tidigare. Det är ju inte advent riktigt än. Att prokrastinera är ett av mina favoritord och även om det inte är jättevanligt att jag ägnar mig åt det så är det just det jag gör nu 😀

Ingen är nog förvånad över att det kommer fler vinterbilder. Det är omöjligt att veta hur länge det fortsätter att se ut så här. Snön försvinner nog inte men det behövs bara lite mer vind så blåser all snö bort från träden. Därför måste jag passa på att riktigt ta in allt det vackra och ta massor av foton. I morse var det så dimmigt att jag inte såg att det fanns en sjö där ute men under dagen har solen kämpat mot dimman och emellanåt har det sett ut som om solen skulle vinna. Men den visade sig bara korta stunder och då fick jag se en delvis blå himmel också. Sedan rullade dimman in igen.

Plötsligt hoppade ett rådjur ut på gångvägen framför mig, tittade sig omkring ett tag och gick sedan iväg in på en villaväg. Jag försökte inte komma närmare utan stannade till en stund för att se om det kom någon mer från skogen. Det gjorde det inte och jag tyckte lite synd om det ensamma rådjuret.

Det var, som jag skrev tidigare, stor variation på ljus, färger och sikt men här var himlen väldigt blå och solen sken på allt det vita.

En stund senare fångades solen in av dimmoln och gav bara ett svagt sken ifrån sig.

Där borta bland fjällen var det väldigt mörkt nästan hela tiden och jag gillar kontrasterna.

Det behöver inte vara en blå himmel för att rimfrost och snö i träden ska bli fint mot bakgrunden.

Men om jag ska välja tycker jag nog att det är finast med lite mer solljus, även om det är svagt.

Eller…kanske inte.

När jag kom ner mot sjön syntes det inte många spår efter varken himmel eller sol men ett slags ljus blev det i alla fall.

Där borta tar sig solen ett eftermiddagsbad.

Jag har inte något mer spännande att skriva om och det behöver man inte heller alltid ha. Jag har många tankar och funderingar men de får stanna hos mig. I morgon tänker jag i alla fall göra ett försök att sätta upp min ljusgirlang på balkongräcket. Jag gissar att jag lätt trampar igenom den snö som helt klart är djupare än en halvmeter. Det borde alltså inte vara något problem eller någon fara att jag trillar över räcket. Men om jag får dit den så ska jag ändå inte tända den förrän fredagen innan första advent. Den traditionen håller jag på.

För en del kanske det mer liknar en mardröm men jag njuter av att gå ut och ta in all den magi som enligt mig ryms i det otroligt vackra vinterlandskap vi nu har. Den här vintern blir nog lång och ni kommer alla säkert att tröttna på alla snöbilder som jag inte kan låta bli att ha i min blogg. Men jag vill ha dem där och jag hoppas att ni inte har alltför mycket emot dem. Än så länge är det nog inga problem men vänta bara, om snön och kylan stannar kvar så blir det här en vinterbildsblogg och jag kommer att vräka ut allt som jag tycker är fint. Alla bilder här är från dagens promenad. Den började med dimma och ett lätt snöfall med fina flingor som singlade ner. Solen bröt igenom ibland och kanske borde jag ha väntat någon timme med att gå ut. När jag kom hem hade nämligen solen jagat bort det mesta av dimman. Men det ser ni om ni bläddrar igenom hela inlägget. Jag skriver inte så mycket mer än så här för idag vill jag mest bara dela med mig av det vi har här.

När solen skiner och det samtidigt är en mörk himmel bakom motivet så kan det bli ganska effektfullt. Snön framför ligger i skugga så det är bara träden som nås av solen.

Det väntas mer snö senare i veckan och jag får förmodligen kämpa lite om jag vill ha en ljusgirlang runt balkongräcket i år. Runt dörren har jag skyfflat undan snön så jag kommer i alla fall ut. Om några veckor är det nog bara att dra på storstövlarna och göra mitt bästa. Jag hoppas att jag kan trampa till snön lite för annars kan det bli lite farligt att luta mig ut över räcket. Nåja, det löser sig på något sätt.

I morgon ska det bli soligt och då går jag och kameran ut igen. Bara så ni vet 😀

Det är inte ovanligt att det kommer snö i november men den brukar smälta bort lika fort som den kom. Så kan det bli flera gånger innan det blir riktig vinter. Alla jag har pratat med här framhåller att det är ovanligt med så här mycket snö och kyla i november. Det är klart att det ställer till problem för många och inne i stan märker jag att snöröjarna har för lite resurser. Men för mig, som bara kan gå ut och gå när jag vill utan att först skotta och då välja snöröjda vägar, är det här välkommet. Jag hade en superhärlig resa söderut förra veckan men jag längtar inte tillbaka till regn och lera.

Igår gjorde solen sitt bästa för att visa sig och det räckte. Bilden visar inte riktigt sanningen och det vet alla som fotar, att när man fotar mot solen så kan allt möjligt hända. Men om ni tänker er en ljusare bild och mindre färg på himlen så blir det mer rätt.

Jag är inte ensam om att gilla tidig vinter. Många har tagit fram skidorna och gett sig ut på tur…med eller utan hund.

I morse tittade jag ut och såg att det var sjörök. Utanför min balkong har den mesta snön antingen blåst bort från träden eller så har solen värmt lite och smält snön. Men i stället har jag höstlöv att titta på.

Jag blev påmind av Anna-Lena att det var lunchkonsert i dag och den ville jag så klart gärna hänga med till. Den här gången var det elever från folkmusiklinjen på Birka folkhögsskola som underhöll oss.

Jag parkerade hos Anna-Lena och därifrån promenerade vi över bron in mot stan. Vilken underbar vinterdag det var. Ganska kallt men vi var ordentligt påbyltade med kläder så det var bara skönt.

Sjöröken stannade kvar hela dagen och även på kvällen. Om kylan stannar kvar och det blir vindstilla så kanske isen lägger sig snart. I så fall blir det också rekordtidigt.

Älgen har varit på plats ett tag nu.

En titt tillbaka mot Frösön.

Det var gott om publik i kyrkan och det var skickliga musiker vi fick lyssna på. Finast var det när alla spelade tillsammans och särskilt avslutningsnumret var kul att höra och väldigt njutbart. Där började det med kulning och vi fick även höra beatbox (där man använder den egna röstförmågan för att få fram ljud som låter som olika slagverk) och någon slags trallning (finns säkert något namn för det också) blandat med fina instrumentala avsnitt. Det här gänget hade nyligen vunnit Studentspelmanslags-VM med delvis det här numret. Jag filmade men vi satt långt bak och mobilen lyckades inte fånga upp ljudet på ett bra sätt. Kanske hade kameran klarat det bättre men den lät jag tyvärr ligga kvar i väskan.

Jag hade en tid bokad hos Gunnar, min psykoterapeut, några timmar senare så vi beslöt att ta en fika nästa gång i stället. På tillbakavägen stötte vi på det här gänget. Även om jag njuter av vintern så tycker jag synd om alla djur som har svårt i kylan.

En antydan till något slags ljusfenomen såg vi en bit bort.

Det var som vanligt en intressant terapi. När Gunnar ifrågasatte min bedömning om att jag inte har känt någon ilska mot två av de personer som vid olika tillfällen har påverkat mig starkt hände det något i mitt huvud och den dimma som ökad dissociation ger tog över min hjärna. Jag har helt ärligt aldrig känt ilska eftersom ingen av situationerna har varit riktad mot mig. Men tydligen är det vanligt att ändå bli arg för det som kan uppfattas som svek. Jag hade svårt att ta till mig det men som sagt, min hjärna såg det inte på samma sätt utan satte igång sina skyddsmekanismer. Jag kan tänka mig att det kan finnas dold ilska mot min man för att han inte var tillräckligt försiktig och därmed berövade mig ett fortsatt liv tillsammans med honom. Jag har aldrig känt så men det är ju inte så underligt eftersom känslorna blockeras. I det andra fallet har jag svårare att se att det skulle finnas ilska från min sida. Hur som helst så ska jag försöka återskapa ilska och försöka hålla kvar den, kanske med hjälp av den hundattack som faktiskt fick mig att reagera starkt när jag berättade om den för honom.

Eftersom jag var ganska starkt påverkad ville jag inte sätta mig i bilen direkt så jag gick en promenad först. Jag gick genom stan och försökte låta bli att tänka på ämnen som är känsliga för hjärnan. Det tog en stund innan jag kände mig redo och jag hann gå ut till älgen för ännu ett besök i dag. Nu lyste han så fint och syntes från långt håll.

Så småningom kändes huvudet klarare och jag körde hem. Men det är märkligt att jag blir så påverkad av något jag aldrig ens har tänkt på. Nu när jag skriver om det är det dags igen. Vi är nog något på spåret och det är ju positivt.