I kungsfiskarens rike

Tillbaka till kungsfiskaren som jag fick skjuta igenom en ridå av löv och kvistar. Ni kan vara säkra på att dessa grenar hållits bevakade sedan dess. Inget nytt napp, tyvärr.

Många uppfattar nog med rätta att inhemska fåglar klär sig en smula grått. Mot denna konformism kämpar kungsfiskaren med stor framgång, tycker jag. Färger, mönster sprutar av kaxig indiskretion.

I min bok går den oxå under benämningen Praktfågel och beskrivs där som " rätt skygg och rastlös". Stämmer på pricken med egna iakttagelser. Bara det att detta exemplar - hannen f.ö - verkar vara undantaget. Kanske den just ätit sig mätt på en fisk? Visste ni att näbben utgör mer än fjärdedelen av den lilla fågelns längd? En bra sak med deras habitat är att bakgrunden - åns rinnande vatten - utgör ständigt föränderlig fond. Svårt att tänka mig mer fotogeniskt djur.

Känslan av vilt

Försökte göra något positivt av gårdagskvällen och bestämde mig för en sen skogspromenad. Inte mycket till skog kvar, som redan berättats om i dessa spalter. Harar ser man överallt, kanske de gynnats av avverkningarna som just nu producerar växter passande deras "arbetshöjd". En enda vithind betade på ett stort betfält och rådjur hördes skälla lite varstans ifrån. Så jag var inställd på en lugn fotopromenad med betoning på promenad. Det är väl alltid i dessa situationer, med garden sänkt lika lågt som förväntningarna, som intressanta saker inträffar? Så är det ofta nog, kvällen blev inget undantag.
Här kommer han som skapade upplevelser, räddade min kväll. Den fine råbocken stiger plötsligt fram, eller snarare siktas han i öppningen vid vägens slut. Han vandrar längs stycket, låter sig smaka av betblast - och i bild - den flora som växer intill. Så gott var det att äta att han inte för ett ögonblick brydde sig om något annat.

Här står jag tjugotalet metrar bort, helt öppet, med kamouflagejackan som enda döljande faktor. Solen lyser på min rygg, silhuetten av människa kan för ett djur inre bli tydligare. Lugnt tittar han på mig medan han mumsar i sig, återgår till än mer ätande. Förvisso använder jag denna kväll en kamera med riktigt tyst slutare, men det finns ingen chans i världen att bocken varken hörde eller såg mig. Han bara ignorerade. Det är för sällsynta ögonblick som dessa jag fotograferar. Ja, en rejäl portion fritid försvinner här. För en liten, liten stund tycker jag mig fått kontakt med det vilda, blivit accepterad som del i det vildas värld. Har man en gång upplevt den känslan vill man så förtvivlat gärna komma tillbaka...

Stenhård mobbning (3)

Så var det dags igen. Denna gång utgörs attacken av störtbombande fisktärna som retfullt enkelt placerar sig i idealläge bakom stackars gråhägern.

-Vad nu?! Hoppas det framgår att ordval störtbombning är verkligen seriöst avsedd...

Ser inte hägern chockad ut? Detta är inte rent spel!

In för landning med fekalier över ryggen, droppar ner i vattnet. Och dagens lågvattenmärke för gråhägern har ännu inte fullbordats. Den skrämde vid landningen upp två ringduvor utanför bild och blev lika skärrad själv av de uppflaxande fåglarna. Och fann det för gott att dra därifrån. Denna lilla ö som skymtar i högerkant var väl befäst, tålde inga andra än sina egna invånare.

Stenhård mobbning (2)

Här  har gråhägern valt ut en minimal, konstgjord ö mitt i skrattmåskolonin att vila på. Inte smart. Direkt kommer svaret vad de mindre fåglarna tycker om det. Det går inte att hävda sig med enbart storlek i dessa sammanhang.

Attack följer på attack. Gråhägern duckar halsstarrigt. Och sjön är så grund att den kunde kliva av och stå torrskodd, förutom upp till knähöjd. Och förmodligen slippa bli trakasserad.

Oopps! Den här kom likt en stridsflygare. Med solen i rygg och från helt oväntad vinkel. Hägern får ta tïll all sin spänstighet...

...och nu, nu får det banne mig vara nog!! Ta det här skrattmås! Jag är inte rädd för dig och jag står kvar där jag står. Vik hädan!

Stenhård mobbning!

Först en iakttagelse Möjligen har höstens fågelexodus redan startat. Igår siktade jag femtiotalet tofsvipor på ängarna. Klart flera än normalt. Idag knappast några alls kvar. Så om du norröver saknar tofsvipor är de kanske redan utvandrade ur landet. Först hit, först att lämna, kanske?

Sen har jag följt gråhägerns bekymmer och besvär på senare tid. Särskilt ett exemplar vid lilla tornet. Lite får den allt skylla sig själv.Verkar som den inte vill undvika att flyga förbi tärnornas ställen. Och en rasande mobbning vidtar.

-Se så fint jag flyger. Allt andas frid & fröjd!

-Ugghh! Här kommer en sån där störig snabbflygare igen...

De är verkligen inte blyga. Totalt överlägsen i flygkapacitet utmanar den lilla fågeln gärna den större. Tätt, tätt stryker den förbi.Ibland följer ett nafs i halsfjädrarna. Och som vi senare ska få se så har tärnan även andra knep att ta till.

Dagen då kameran rev mig

Vi som fotograferar är såklart väldigt beroende av utrustningen. Vårdar den ömt för vi hoppas på personliga kanonresultat varje gång vi vistas ute i naturen. Inget undantag här. Försiktigt, försiktigt placerar jag och tar ut utrustningen varje dag. I bilen ligger den på mjuk kudde i passagerarstolen. Så jag tycker mina pinaler har inget att klaga på. Ändå bet de ifrån häromdagen.

Hoppades på kungsfiskare. Fick istället skogssnäppa. Smög ut ur bilen, stänger inte dörren. Trär remmen över huvudet, tar ett par steg mot målet. Plötsligt något kladdigt i ansiktet. Vad nu!?
Blod rinner ymnigt ner över nyllet, droppar ner på marken. Får böja mig framåt för att inte bloda ner mig själv och den innan så välputsade utrustningen. Tillbaka till bilen ser jag  min spegelbild i rutan. Ser ut som värsta boxare, efter välriktad vänsterjabb. Näsryggen pumpar ut rött. Efter ha stoppat blödningen fick jag bilderna ovan. Sen undersökte jag vad sjutton hände här?!
Visade sig att kanten på den uppfällbara blixten på kamerahuset är skärpt som en knivsegg. Så har ni en 7D kanske undersökning är befogad. Själv tänker jag mig för och kränger fortsättningsvis på grejorna med försiktighet :). Ett långt liv lär en att allt, absolut allt kan hända.

Harens år? Icke!

Vi och kineserna är inte alls synkroniserade. Harens år i Kina inträffade 2011. Harens år i Skåne är nu.

Förmodligen är det vi som lackat ur. Detta år kännetecknas av krig, terror och annat mänskligt elände i en utsträckning som  på våra breddgrader saknar motstycke i modern tid. Har just inget med de mjuka värden haren kan stå för och betyder för kineser.

Harar står som spön i backen. Nästan. De är alltid trevliga att se.

Vad hände med Fågelriket?

Värmen skrämmer bort fåglarna. Antagligen söker de skydd bland skuggorna inne i buskar, under trädgrenar och andra ställen de är svåra att få syn på. Tärnor, änder, vadare, måsar, kormoranter. Ja, redan vattenorienterade fåglar uppträder i stort som vanligt enligt mina observationer. Likaså rovfåglarna. Andra pustar ut i svalkande skuggor. Kanske de undrar varför göra den besvärliga resan norröver när klimatet liknar det vi för bara några månader sedan lämnade?
Eller beror småfågelfrånvaron på något helt annat? En ny sorts aggressiv kultur smyger sig in i mitt Fågelrike. Likt det som hände i tjugotalets Chicago. Packet kommer, gangstermobben tar över. Fly, alla ni oförvitliga fågelmedborgare!

Här kan alla se vad jag grundar mitt resonemang på. Den äldre gangsterbossen hasar sig fram mot de fåtaliga fiskarna kvar i lagunen. Hans bodyguards spanande åt alla håll efter rivaliserande ligor. Av stans och blick att döma kommer ingen pardon ges...
Bilden från i förrgår, Vombsjön.

Oktober och diverse.

Idag bjuder bloggen på småfågel från oktober månad, förr året. Håll tillgodo, snart är vi där igen. Med sin stärkande kyla en eftertraktad månad.

Flyttfåglarna har nu i stort sträckt förbi, ner mot värmen i vinterkvarteren. Det ger våra stannfåglar chans att glänsa.

Steglitsens vinterkvarter börjar strax söder om oss. Om man ska tro fågelboken. Kanske den sticker, kanske den stannar kvar. Här påtar den i alla fall än så länge efter ätbart i kanten av ån.

Gärdsmygen sitter på en gren, kanske mätt efter middagskalaset på övervintrande, förpuppade insekter den pillar fram ur trädens bark. Tanken slog mig just. Sommartid ser vi alla möjliga fåglar med munnen full av insekter de matar sig själva och ungarna med. Och gör mänskligheten samtidigt en stor tjänst. Tänk om vinterfåglarna drar eller lägger om menyn. Hur skulle vår sommar då se ut på insektsplanet?

Stjärtmes efter badet!

Flertalet fåglar förlorar för något ögonblick sin normala charm nybadade. Den elegant voluminösa kroppen verkar plötsligt smal, tanig, ofunktionell. Även om skenet såklart bedrar. Men det gäller knappast för stjärtmes.

Därinne i buskaget tvättar och putsar den lilla fågeln på sig. Inte kunde den tro att allt detta skulle förevigas på bild...

Nu börjar det likna något.

Vidtar så väntan på att marssolen gör sitt jobb och fågeln är redo för nytt sök av övervintrade insekter som den hittar i barkspringor. Livet är härligt!

En till tillbakablick

Flera småfåglar minns nog vintern som var. En del säkert med rysningar och obehag. För då var första gången sparvhöken regelbundet gjorde besök vid min matning, 3 meter utanför vardagsrumsfönstret. Taktiskt gick den tillväga på så sätt att den satte sig på toppen av kaprifolen och antingen satt kvar blickstilla, väntande ut de små som fångats under växten. Eller gjorde den sig stor, sparkade på busken, försökte skrämma den lilla blåmesen ur sitt tillfälliga skydd. Faktiskt gjorde sig höken rejäla ansträngningar för sitt uppehälle. Jag såg den på marken vid ett tillfälle t o m lirka sig igenom trådstängslet i ett (fåfängt) försök att överraska från det hållet. Tänk om den fastnat!?

Vacker och spännande för mig som fotograf, hoppas jag fågeln ska återkomma kommande vintrar. Lite samarbetsvillighet bjöd den oxå på. Jag lånar din kaprifol och du får fotografera mina granna fjädrar! För den noterade helt klart allt av intresse som utspelades på andra sidan fönsterrutan. Och brydde sig till slut inte stort. Som jag hoppas dessa nära nog obeskurna, på bloggen tidigare opublicerade, bilder illustrerar.

Vackraste fågeln i hela stada...

Ska väl göra åtminstone ett eller två fler försök med att få skäggmesen på bild. Helst åker jag ju då till Östergötland. Närmare bestämt till sjön Tåkern med dess enorma vassbälten. Jag håller uppsikt även vid hemmasjöarna; en skådare jag mötte hävdade bestämt att den sett skäggmes där. F-n tro det. För egen del har fyra års spaningar hittills blivit resultatlösa. Det är ju heller knappast några färglösa individer vi pratar om och de har dessutom säregna ljud för sig. Men hoppas så klart att obsen är korrekt. Tillsvidare får vi nöja oss med äldre skåpmat här på bloggen.

Sveriges vackraste? Sätter nog en slant på denne hane. Från Tåkern, förra året. Inte heller var den besvärad över min uppmärksamhet. Kanske den tyckte att lite bättre motiv för min del var på tiden...

Samme praktkille ur annan vinkel. Eftersom fågeln satt stilla fick jag där på vassgångens spänger själv utföra diverse gymnastiska övningar, för att inte alla bilder skulle bli lika. Det bjuder jag så gärna på och fågeln poserade som värsta modellen.
Bilderna har visats tidigare på andra ställen, aldrig på bloggen förrän nu. Undrar vad min favoritfågel tänker om det?

Om kvarglömt

Sticker emellan med nytagen bild. Efter ängarna slagits samlas bl a storkar i skaror för att kalasa på vad som kommit upp i dagens ljus.
När bilden just var tagen kommer en dansk fram mot mig, med ett smula förläget leende. Kanske du glömt kvar den fina tubkikaren på stativ i andra tornet?
Nä, inte jag.
Fina grejor, Zeisstub på Gitzo stativ. Minst 15 tkr värde. Hur kan man glömma bort så dyr och fin utrustning? Men där stod kikaren, ensam på vakt i det begränsade utrymme som utgör lilla tornets enda plattform. Inte ens jag själv har någonsin glömt bort min kamerautrustning. OK, någon gång har jag kommit fram till målområdet och minneskortet suttit kvar i datorn hemma. Och, erinrar jag mig nu, en enda gång släpade jag med två kamerautrustningar, stativ och gömsle och monterar upp allt. Bara för att finna att fästplattan inte kommit med. Har ni suttit i ett trångt gömsle och försökt hantera två l å n g a fotoutrustningar utan stöd någon gång? Uhm, tänkte väl det.
Dansken skulle lägga ut info om sitt fynd på Birdcall. Nästa dag var utrustningen borta. Förhoppningsvis hos dess rätte ägare. 

Får jag servera lite tråkigheter, tack?

Fortsätter inventeringen av arkivbilder. Gemensamt tema denna gång fåglar på pinne. Av somliga ansedda som det tråkigaste fågelmotivet av dem alla. Ovan våt sånglärka.

Följd av - ja ni ser själva.

Under ett par veckor - strax innan den går under jorden för mina ögon, åtminstone - fylls plötsligt rödbenan av den största lust att låta fotografera sig. Med bilen som gömställe går det att komma så nära som några metrar. De har all sin uppmärksamhet riktad mot sina artfränder och kan i bästa fall strunta i annat ovidkommande. Som t e x ett teleobjektiv sticks ut genom sidorutan, riktas rakt mot dem. Otroligt, egentligen.

Min charmige estradör ängspiplärkan utför sin föreställning exklusivt från den scen som utgör pinnens. Går väl knappast att säga att han är tråkig?
Jag lägger nu märke till att motiven alla är vända mot samma håll. Tråkighetsfaktor i sig självt. Så kan det oxå gå.

Glada på bal(vagn), femtielfte gången

Håller koll på den här individen. Från förra året. Kan kanske bli densamme oxå i år. Vagnen är utkörd och årets första sittande glador fotograferade jag för ett par dagar sedan. Har inte hunnit färdigställa de filerna ännu.

Hur som helst är jag tacksam för motivet som sådant. Antar att fåglarna är så förtjusta i balvagnen för den erbjuder den enda lite högre utsiktsplatsen över hela det stora matbord som utgör bondens stycke. På tal om bonden verkar han vara med på noterna; vinkelrätt har han låtit göra en lagom fotograferingsvänlig öppning bland de uppstaplade ensilagebalarna. Heder åt det hantverket!

Kvällsljuset skapar lyster i fjäderdräkten, även i snett motljus som gäller här. Varför halva fågeln skurits bort? Tja, beror på att det mesta av den beskärningen fick göras redan i sökaren. Som framgår av övre bilderna måste jag lägga kameran på diagonalen för att så mycket som möjligt av fågeln ska komma med på bild.Ett pris jag gärna betalar för förmånen att i r l få komma dessa skönheter nära.