Rödmönstrade tallrikar?

Det slog mig att det faktiskt vore trevligt med lite rödmönstrade tallrikar i tallrikshyllan i jul. Sådana brukar man ju springa på i tid och otid, men när jag letade aktivt på några loppisar förra helgen hittade jag plötsligt inte en enda. Det är nog fler än jag som har kommit på samma tanke. Fel årstid att leta, helt enkelt. Tills vidare får jag nöja mig med mina gröna, och det är ju inte fy skam det heller. Favoriten är fortfarande den smaragdgröna viktorianska assietten, som jag köpte på en antikmarknad i London förra hösten. 

Jag börjar äntligen få styr på lite mer regelbunden bokläsning. Lösningen har varit att läsa sådant som inte kräver någon startsträcka att komma in i. Att välja bort TV-tittandet har visat sig lättare än jag trodde, för det finns ändå inget kul att titta på. Omläsningen av två av Maria Gripes klassiker är avklarad, och nu läser jag Nathalie Redmos spionroman "Täcknamn: Lodjuret". Lässtunden har blivit något att längta efter. Jag tror bestämt den börjar nu. 

Mörker, ljus och D-vitaminbrist

Mörkrets inbrott har sedan länge passerat när jag kommer hem om vardagarna. Det är lite tråkigt att inte få kura skymning och invänta den blå timmen på hemmaplan, men man får väl göra det lite extra på helgerna istället. Som i söndags, när jag tände ljusen ute på verandan och sedan till och med gick ett varv runt huset för att se hur mysigt det såg ut utifrån. Jag är verkligen en fåntratt, hihi! Jag är dock inte så fånig att jag lämnar ljusen brinnande utan tillsyn. Däremot kan jag tända dem flera gånger samma kväll, om än bara för en kort stund åt gången. Regeln här hemma är enkel: Den som tänder ljusen ansvarar för att också vara den som släcker ljusen. 

För övrigt känner jag redan att jag har bunkrat upp alldeles för lite solljus den här sommaren. De dagar som var finast spenderade jag inomhus på jobbet större delen av dagen, och de dagar jag hade semester regnade det större delen av tiden. Det får bli D-vitamin på burk som kompensation i vinter. 

Dagens datum x 10

Idag är en sådan där dag när jag inte har mycket vettigt att komma med. Vad gör man då? Jo, man tittar bakåt i tid. Vad har hänt den 21 november tio år bakåt i tid på Fröken Gröns blogg? Låt oss ta reda på det. 

Den 21 november år 2022 kom det visst snö på kvällen. Förvisso blötsnö, men tillräckligt för att skapa lite vinterkänsla. Mysigt ändå. Jag pulsade till kören och njöt av vår vintervita backe. Solhäll ligger i mörkret till höger på bilden. Man anar att det lyser köksfönstret. 

2021 grejade jag som bäst med att förbereda årets adventsljusstake. Det blev oasis och kuddmossa i en gammal ostform, som jag precis hade köpt på antikaffären på Färlövs prästgård. Då var det en vecka kvar till första advent, men i år är det ju längre än så. Jag har inte ens hunnit börja fundera på årets variant än. 

2020 var dagens datum en gråmulen lördag, då vi köpte surdegsbröd till lunch nere på caféet i byn. (En tradition redan då, och faktiskt även tidigare än så.) Vi hade levt med coronarestriktioner större delen av året, och man började onekligen känna sig både instängd och världsfrånvänd. Julkänslan kom lite på skam, men jag ägnade mig iallafall åt lite adventspyssel för att försöka liva upp den trista tillvaron lite grann. Om jag inte missminner mig var även den lilla flätade korgen ett fynd från Färlövs Prästgård. 

2019 tillbringade jag dagen på Malmömässan ute i Hyllie, där Skolinspektionen höll en heldagskonferens på temat vuxenutbildning. Det låter kanske inte så upplyftande, men jag minns att det var väldigt intressant. Jag slank inom köpcentret Emporia på vägen tillbaka till tåget, men lyckades faktiskt med konststycket att komma därifrån tomhänt. Jag passade på att njuta lite av storstadens glittrande ljus, men var som vanligt vansinnigt nöjd när jag fick åka hem till stillheten i "Norrland" igen. 

2018 gjorde jag mest ingenting. Det var en vardagkväll, och jag lufsade runt i fårskinnstofflor och drack Proviva jordgubb. Ja, det var väl det. Nyponet på bilden hade nog ingenting med någonting att göra, men det var ju iallafall vackert att titta på. 

2017 visade jag upp min senaste loppisskörd. Alla saker på bilden har jag faktiskt kvar, fast de står utomhus (mjölkkannan), i ladan (glasflaskorna) och i källaren (eldskyddet). 

2016 höll jag visst också på och adventsstökade. Jag hade visst varit på Blomsterlandet och handlat lite växtfägring. Gul kruka kändes kanske inte så årstidsanpassat, men ibland måste man ju få testa något nytt. Hyllan ovanför kökssoffan var en annan då, och köket var för övrigt helt orenoverat. 

2015 grejade jag om lite på tallrikshyllan i gröna rummet, och samlade sedan alla mina hemmaspraymålade ljusstakar på det lilla vita bordet. De där ljusstakarna låg för övrigt i loppiskassarna jag körde iväg med i lördags. Inte för att jag inte tyckte om dem, men jag har inte använt dem på över fem år. Då kan det ju onekligen vara dags för lite "kill your darlings". Kanske kan de glädja någon annan nu. 

2014 kändes dagarna som en evighetsspiral bestående av måndagar och fredagar, och det kan man ju känna igen även nu. Mysbrallor, texmex och TV stod på schemat, som så många fredagar både tidigare och senare. Varför ändra på ett vinnande koncept, liksom? Bilden tror jag för övrigt var tagen i en trappuppgång på ett hotell i Köpenhamn långt tidigare, men den passade ju in som illustration av temat för dagen. 

2013 hade både bilen och jag fått vinterskodon på fötterna under dagen. Mina var köpta på rea på nätet, och nu när jag ser dem så minns jag att det var de skönaste och mest praktiska vinterskor jag någonsin har haft. Och visst var de faktiskt lite roliga också?

Ja, vips så har det alltså gått 10 år, och som vanligt sitter man här och undrar vad som hände. Fast rent matematiskt så utgör ju ett decennium en mindre del av ens liv för varje levnadsår som går. Det fattar till och med jag, fast jag är humanist...

Vågen för verandan!

Uschiamej, så trist det kan vara med måndagar. Inte för att det har hänt något speciellt idag, men för att vädret är mörkt och grått, och för att man är trögstartad efter helgen. Jag måste alldeles bestämt pigga upp mig, och det ska jag snart göra med lite körsång. Jag värmer upp med något annat uppiggande så länge, nämligen före- och efterbilder på årets stora renoveringsprojekt: Glasverandan. 

Jag älskade den även tidigare, men det var onekligen en solblekt och bedagad uppenbarelse som mötte en varje gång man svängde in på uppfarten. Det tog sina modiga veckor med plywood för dörrar och fönster, men ända sedan allt blev klart har jag gjort vågen av lycka mest varje dag. Det blev ett lyft för hela huset, och jag är så himla glad att det äntligen är gjort. Att nästan hela semestern gick åt till att måla om insidan känns också otroligt skönt nu så här efteråt.

Det enda problemet med renovering är att man vill renovera ännu mer, för det blir liksom lättare att se skavankerna som är kvar. Vi får väl se vad nästa stora projekt blir, men listan är lång, så det ska nog inte bli något problem att komma på något. 

Lördagens loppisfynd

Igår packade jag in tre knökfulla papperskassar med grejer och körde till en av våra lokala välgörenhetsloppisar. De innehöll allt ifrån avlagt porslin till tidigare loppisfynd till gammalt julpynt. "Skönt att bli av med lite prylar", tänkte jag när jag körde dit. Men när grejerna var avlastade och inlämnade till personalen bytte min skruvade hjärna inställning, som så många gånger förr: "Vad bra! Nu är det ju helt OK att komma hem med nya saker!" Och det gjorde jag naturligtvis...

Jag är svag för gamla medicinflaskor och köper dem gärna om de är billiga och av mindre modell. De är så himla fina att ställa i det gamla franska vitrinskåpet i badrummet. Inte för att de fyller någon som helst funktion, men jag gillar känslan av att det är som ett gammalt läkarskåp. Vad är då krystallos? Svenska Akedemins ordbok ger följande svar: "Kem. o. farm. det i vatten lösliga natriumsaltet av sackarin (användt ss. sötningsmedel istället för socker)." Så nu vet vi det. 

Kopparfatet på fot med handtag tänker jag kan bli jättefint på gottebordet till jul. Det har ett så vackert etsat mönster på insidan, som är som en krans av eklöv och ekollon. Kulorna är ett halsband och ett armband, som jag köpte enbart för den vackert äppelröda färgens skull. Kanske klipper jag upp dem och trär om dem till en enda lång girlang, eller så kanske jag använder dem som smycken för att pigga upp någon svart tröja i jul. 

Nu har alla julprydnader kommit fram i loppisbutikerna, och jag älskar att rota runt och se vad jag hittar. En handgjord halmkrans kan man ju alltid hänga någonstans. Vill man köra den naturella stilen kan man ju alltid ta bort bandet. På husgerådavdelningen hittade jag tre fyllningsrör som man egentligen ska använda till korvtillverkning, men på Solhäll får de tjänstgöra som ljusstakar i flaska. Det lilla röret passar utmärkt för ett julgransljus, men någon passande flaska till det har jag inte hittat här hemma än. (Läs: Jag har inte orkat leta.)

En rejält stor och tung sockertång slank ner i kundkorgen, mest för att den var så himla vacker. Den kan få ligga i en fönsterkarm eller på ett bord och bara vara fin. Jag är ju allmänt svag för gamla bruksföremål och tycker att de har ett stort estetiskt värde. 

Ett fint kuddfodral i linne med alldeles lagom julig färgskala ska få sitta på kudden i stolen på verandan i jul. Just nu är tyget lite noppigt, men det ska jag nog kunna råda bot på med min fiffiga batteridrivna noppborttagare. Fodralet kostade bara 10 kronor. Jag hade kunnat betala bra mycket dyrare pengar för det, om jag hade hittat det nytt i butik, för jag tycker det är jättefint. 

Var det inte fina fynd, så säg? Sammanlagt kostade mig allt strax över 200 kronor. På loppisarna i min del av världen kan man verkligen fortfarande fynda. Och jag har redan ställt en ny tom papperskasse att lägga ner nya saker att skänka bort i. Vad gör man inte för att hitta ursäkter för en ny loppisrunda inom kort, hihi!

Lördagsliv

Nybakat surdegsbröd till lunch har blivit något av en tradition på Solhäll på lördagar. Vi har ju turen att ha ett fint litet café i byn, som bakar sådant. Sedan förra hösten drivs stället i helt ny regi, då de tidigare caféägarna drog västerut och öppnade det på Instagram så populära caféet Waernet i Göteborg. Jag kan verkligen förstå varför det har blivit så poppis, för hela deras koncept är vansinnigt trevligt. Fast våra nya surdegsbagare gör verkligen inte ett sämre jobb. Så lyxigt att ha ett sådant ställe i en så pass liten by som vår. Det vill man naturligtvis gynna, så att det blir kvar. 

Jag var inne i Kristianstad en sväng på eftermiddagen och passade på att stanna på den mysiga lilla antikaffären på Färlövs Prästgård på vägen. Det är verkligen njutbart att gå runt i de olika rummen och titta på allt det fina. Där finns något för alla plånböcker, men jag köpte inte någonting idag. Däremot hittade jag en hel del grejer på en av secondhandbutikerna här hemma i byn i förmiddags, men mina fynd får jag visa när jag har hunnit fotografera dem. Idag hann dagsljuset ta slut innan jag fick fram kameran. 

Jag svängde inom Jysk när jag ändå var i stan, och där hittade jag färdigsydda veckbandslängder på Black Week-rea.  Tyget är riktigt gulligt, men lite i tunnaste laget för att fungera som vinterdraperi, så det får kanske bli sommardraperi istället. Jag ska nog iallafall sy upp längderna imorgon och låta dem hänga tills vidare. Bättre ett tunt draperi än inget draperi alls. 

Ikväll äter vi parmesanchips och tittar på "The Killer" med Michael Fassbender på Netflix. Ett alldeles lagom sätt att avsluta lördagen. 

Renarna har hittat fram!

Efter 18 dagar på vift har mina små renar från Maileg äntligen hittat fram. Det har varit en del krabb med det där, kan jag säga, med telefonsamtal och mail hit och dit. Sent på eftermiddagen idag fick jag så ett telefonsamtal från mitt lokala utlämningsställe, och mannen i andra änden lät onekligen både lättad och glad. Det visade sig nämligen att problemet var orsakat lokalt och berodde på den mänskliga faktorn. Paketet hade felaktigt lämnats ut till en annan kund, som enligt egen utsago inte hade öppnat det förrän idag och insett att det var fel innehåll. Man kan ju undra hur det kunde bli så fel, när de scannar både legitimation och streckkoden på paketet, men så var det iallafall. Slutet gott, allting gott. Och fina som tusan är de små renarna, så de var ju ändå värda att vänta på.

Var inte det en bra start på helgen, så säg? Happy Friday, allihopa everybody!