Politisk opposition
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Definitioner och principiella påståenden saknar källor, eller är möjligen hämtade från ett hundra år gammalt uppsalgsverk. (2024-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Politisk opposition avser regeringens parlamentariska motståndare.
Oppositionens roll i en demokrati är att granska och kritisera regeringen samt att formulera, och erbjuda medborgarna, politiska alternativ.
En legitim opposition är en grundläggande förutsättning för en fungerande demokrati. Om partier i regeringsställning försöker försvåra för oppositionen eller förhindra dess verksamhet utgör det ett hot mot demokratin. För en välfungerande demokrati ska politiska partier tillhörande oppositionen kunna organisera sig på samma villkor som regeringspartier.
Vid extraordinära situationer kan så kallade samlingsregeringar bildas. Detta skedde i Sverige under Andra världskriget då Per Albin Hansson samlingsregering Hansson III, styrde Sverige. I den ingick, utöver Socialdemokraterna, även Bondeförbundet (Centerpartiet), Folkpartiet (Liberalerna) och Högern (Moderaterna). Den stora uppslutningen ledde till att Sverige var utan egenlig politisk opposition.[1]:19
Se även
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Opposition, 1904–1926.
