Identitetspolitik

Identitetspolitik är ett samlingsbegrepp för politik och politisk mobilisering som utgår från en grupps gemensamma identitet eller sociala tillhörighet, exempelvis etnicitet, religion, kön, könsidentitet, sexualitet eller funktionsnedsättning. Begreppet används ofta om rörelser som organiserar sig kring frågor om diskriminering, minoritetsrättigheter och representation, men kan också användas i politisk debatt som en benämning på idéer och åtgärder som kopplas till grupptillhörighet. Identitetspolitik förknippas vanligen med krav på erkännande och rättvisa, och kan även beröra frågor som positiv särbehandling och kvotering.

Begreppet är omstritt och har getts olika innebörd i olika sammanhang. Förespråkare betonar ofta att identitetspolitik synliggör erfarenheter av ojämlikhet och kan bidra till att stärka gruppers ställning i samhället, medan kritiker har framhållit att en stark betoning av grupptillhörighet kan öka polarisering eller befästa sociala gränser. Kritik har också riktats mot att identitetskategorier ibland behandlas som fasta eller självklara, samt mot att identitetsbaserad mobilisering kan ställas i motsättning till andra politiska konfliktlinjer, exempelvis klass.

Definition

Identitetspolitik används som beteckning på politik och politisk mobilisering som utgår från en grupps gemensamma identitet eller sociala tillhörighet, exempelvis etnicitet, religion, kön/genus eller sexualitet. Begreppet kan syfta på politisk organisering som tar sin utgångspunkt i gruppers gemensamma erfarenheter av orättvisor, marginalisering eller diskriminering, och där målet är att stärka gruppens ställning genom exempelvis krav på rättvisa, erkännande och representation.

Samtidigt används termen också i vidare bemärkelse som en beskrivning av politiska konflikter och idéer där grupptillhörighet ges stor betydelse, och den kan därför användas både deskriptivt och som ett debattbegrepp. I forskningslitteratur har identitetspolitik beskrivits som ett mångtydigt och delvis värdeladdat uttryck, där innebörden varierar mellan olika sammanhang och teoretiska traditioner.

En bredare användning av termen kan även omfatta nationalistiska eller separatistiska rörelser, i den mån politisk mobilisering knyts till en föreställd gemensam identitet eller grupptillhörighet.

Historia

Termen identitetspolitik har använts sedan ungefär 1960-talet. Begreppet har i olika sammanhang använts om politisk organisering och mobilisering där grupptillhörighet och erfarenheter av diskriminering eller marginalisering betonas, ibland i form av medvetandegörande.

Identitetspolitik har i forskningslitteratur i huvudsak behandlats i relation till sociala rörelser i demokratiska samhällen där mänskliga rättigheter erkänns.^{[källa behövs]} Termen används mer sällan för motståndsrörelser i enpartistater eller diktaturer. De ingående delarna av identitetspolitiken kan sägas ha funnits i de allra tidigaste uttrycken för feminism, etniska rörelser och gayrörelsen. Det har också förts resonemang om kopplingar mellan identitetspolitik och äldre teoribildningar om politiskt kollektivt medvetandegörande, exempelvis i relation till Karl Marx uppfattningar om klasser som medvetandegörs om sig själva och därmed utvecklar en klassmedvetenhet.

Klassidentitetspolitik beskrevs första gången kortfattat i en artikel av L. A. Kauffman, vilken spårade dess ursprung till Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC), en organisation som kämpade för medborgerliga rättigheter i USA under tidigt 1960-tal. Enligt Kauffman formulerade SNCC flera av de principer som senare kom att förknippas med identitetspolitik, och åtskilliga black power-grupper vidareutvecklade dem, utan att det nödvändigtvis fanns ett behov av en särskild benämning för fenomenet. Kauffman menar att termen i stället växte fram när utomstående grupper, särskilt ras- och etnicitetsspecifika kvinnosaksgrupper och i synnerhet black feminism, började anta liknande handlingssätt under senare delen av 1960-talet. Spår av identitetspolitik kan också återfinnas i gayrörelsens tidigaste skrifter som till exempel Dennis Altmans Homosexual: Liberation/Oppression (1971), Jeffrey Weeks Coming Out: Homosexual Politics in Britain from the Nineteenth Century to the Present (1977), och Ken Plummers The Making of the Modern Homosexual (1981). Ett av de äldsta skriftliga beläggen för identitetspolitik kan återfinnas i Combahee River Collective Statement i april 1977, sedermera omtryckt i många antologier, och Barbara Smith och Combahee River Collective har givits äran för att ha myntat termen vilken de definierade som "en politik som växte fram ur vårt gemensamma material av erfarenheter såsom svarta kvinnor". Vissa grupper har kombinerat identitetspolitik med marxismens klassanalys och klassmedvetenhet – det mest anmärkningsvärda exemplet är Svarta pantrarna – men detta är inte nödvändigtvis kännetecknande för fenomenet. Ett annat exempel är MOVE^(en) som blandar svart nationalism med anarkoprimitivism.

Under 1980-talet blev identitetspolitiken mycket framträdande och allierade sig med nya samhällsorienterade aktivistgrupper.

Kritik

Rörelsens kännetecken

Statsvetaren Eric Kaufmann har beskrivit identitetspolitik som ett uttryck för vad han benämner ”kulturell socialism”. Han kopplar begreppet till en strävan efter jämlikare utfall mellan grupper och framhåller att detta i vissa fall kan innebära stöd för åtgärder som behandlar grupper olika, exempelvis genom positiv särbehandling.

Vissa kritiker har jämfört identitetspolitik med marxistiskt inspirerade analyser, i den meningen att samhällskonflikter beskrivs i termer av makt och ojämlika relationer mellan grupper. Kritiken fokuserar på indelningen av samhället i under- och överordnade grupper. I marxistisk teori beskrivs klassamhället ofta som präglat av motsättningar mellan arbetarklass och borgarklass. Kritiker menar att liknande analysmönster återkommer i vissa identitetsbaserade teoribildningar, där samhället förstås i termer av över- och underordning mellan grupper.

Diverse rörelser har i efterhand tillskrivits benämningen, trots att de verkat långt innan termen identitetspolitik myntades. Historikern Arthur M. Schlesinger diskuterade utförligt identitetspolitik i sin bok The Disuniting of America. Schlesinger, som är anhängare av liberalismens fokus på medborgerliga rättigheter, argumenterar för att liberal demokrati förutsätter en gemensam grund för fungerande kultur och samhälle.

Schlesinger argumenterar för att ett starkt fokus på gruppbaserad politik kan försvaga gemensamma medborgerliga identiteter och därigenom påverka samhällsgemenskapen negativt. Schlesinger tycker att "medborgarrättsrörelser borde sträva mot att majoritetssamhället visar full acceptans och integrerar de marginaliserade grupperna, snarare än /.../ att bevara marginaliseringen genom att lyfta fram olikheterna."

Hbtq-personer

De tidigaste stegen mot den moderna hbtq-rörelsens födelse var nära förbunden med identitetspolitik. För att hbtq-personers livsvillkor skulle hamna på den politiska dagordningen, betonades ofta vikten av synlighet och att "komma ut" som en politisk strategi. På 1980-talet blev identitetspolitik central i gayrörelsens kamp. Detta öppnade för förändring men också kritik. Några hbtq-rättsaktivister samt queerteoretiker kom att kritisera hur identitetspolitiken gestaltade sig inom gayrörelsen. Huvudfåran inom queerfeminismen var istället influerad av poststrukturalistiska kritiker av identitetspolitik som Judith Butler, Wendy Brown och Joan W. Scott, vilka framhöll vikten av att inte anta en redan given identitet utan att istället omskapa och förgöra identiteter genom performativitet. En annan kritiker av identitetspolitik är litteraturvetaren Gayatri Chakravorty Spivak, som har diskuterat hur underordnade gruppers identiteter kan formas i relation till dominerande perspektiv och maktstrukturer. Samtidigt har hon argumenterat för att ett slags strategisk essentialism ibland kan användas som politisk strategi, trots dess begränsningar.

Liberala hbtq-rättsaktivister fortsätter verka för full acceptans för hbtq-personer inom majoritetssamhället. Vissa queerpolitiska perspektiv har kritiserat en assimilationsinriktad strategi och betonat en mer normkritisk hållning i relation till majoritetssamhället. De förra kritiserar de senares förhållningssätt och menar det vara kontraproduktivt att befästa diskriminering och attityder i samhället mot hbtq-personer. Från mer radikalt normkritiska positioner har det samtidigt framförts kritik mot att assimilationsstrategier riskerar att osynliggöra vissa erfarenheter och maktordningar (rasliga, ekonomiska, geografiska).

Homogenitet och essentialism

Några kritiker menar att majoritetskulturens normerande homogenitet kan göra full acceptans svår att uppnå, och att rörelser för social rättvisa därför bör sträva efter mångkulturalism snarare än integration, eftersom integrationsideal kan uppfattas som anpassning till en dominerande norm.

Andra kritiker av identitetspolitik hävdar att den lutar mot essentialism eftersom några av dess företrädare antar att genus, ras eller annan grupptillhörighet är fixerade eller biologiskt bestämda enheter, snarare än sociala konstruktioner. Sådan kritik är vanligast i grupper som sammanbinds av frågor om genus och sexuell läggning, där det kan vara kontroversiellt att definiera egenskaper för hårt.

Gemensam identitet

Andra kritiker har hävdat att grupper som sammanbinds av gemensam identitet annan än klass (till exempel religiös identitet eller neurodiversitet) kan minska uppmärksamheten på andra konfliktlinjer, exempelvis klass i kapitalistiska samhällen. Sådana argument har framförts av ett flertal skribenter, till exempel Eric Hobsbawm, Todd Gitlin, Michael Tomasky, Richard Rorty, Sean Wilentz, Robert W. McChesney, Bart Landry, och Jim Sleeper.

Hobsbawm, i synnerhet, har kritiserat nationalismer och principen om självbestämmande av nationer vilken antogs internationellt efter andra världskriget, eftersom regeringar sällan är annat än uttryck för den styrande klassen eller makten, och deras uppkomst orsakade flera av krigen på 1900-talet. Hobsbawm har argumenterat för att vissa former av identitetsbaserad politik i vissa fall kan förstås som varianter av nationalism.

Se även

• Personlig identitet
• Kritisk teori
• Critical Race Theory
• Intersektionalitet
• Diskriminering
• Positiv särbehandling
• Rasism
• Antirasism
• Jämlikhet
• Mångfald
• Jämställdhet
• Rättvisa
• Paternalism

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Identity politics, 4 maj 2014.

Källförteckning

• Gary Younge, Who Are We - And Should It Matter in the 21st Century? (Viking, London, 2010, ISBN 978-0-670-91703-7, OCLC 500783871), (Nation, NY, 2011, ISBN 978-1-56858-660-1, OCLC 663952482)
• Gad Barzilai, Communities and Law: Politics and Cultures of Legal Identities University of Michigan Press, 2003. ISBN 978-0-472-03079-8
• Carol Hanisch, "The Personal is Political," in Shulamith Firestone, The Dialectic of Sex. New York: Farrar, Straus and Giroux, 2003 (first pub. 1970). ISBN 978-0-641-71168-8
• Kimberlé Williams Crenshaw, "Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color," in Kimberlé Crenshaw, Neil Gotanda, et al., editors, Critical Race Theory: The Key Writings That Formed the Movement, New York: The New Press, 1995, p. 357. ISBN 978-1-56584-271-7
• W.E.B. Du Bois, The Souls of Black Folk (New York: Penguin Books, 1989, M.E. Elbert, ed., first published 1903).
• David Campbell, Writing Security. United States Foreign Policy and the Politics of Identity (University of Minnesota Press, Revised Edition, 1998). ISBN 978-0-8166-3144-5
• Walker Connor, "Ethnology and the Peace of South Asia," World Politics, Vol. 22, No. 1 (October 1969), pp. 51–86.
• Gad Barzilai, Communities and Law: Politics and Cultures of Legal Identities. Ann Arbor: University of Michigan Press, 2003. ISBN 0-472-11315-1
• Matthew Hughey, White Bound: Nationalists, Antiracists, and the Shared Meanings of Race. Stanford, CA: Stanford University Press, 2012. ISBN 978-0-8047-7694-3
• Eric Hobsbawm, The Age of Extremes: A History of the World, 1914–1991.New York: Pantheon Books, 1994. ISBN 0-394-58575-5
• Shulamit Firestone, The Dialectic of Sex. New York: Farrar, Straus and Giroux, 2003 (first pub. 1970). ISBN 978-0-641-71168-8
• Yash Ghai, Public Participation and Minorities, (London: Minority Rights Group International, 2003)
• Toni Morrison, "Home," in The House that Race Built (New York: Pantheon Books, 1997) p. 3; see also the other essays in this collection. ISBN 978-0-679-76068-9
• Tzvetan Todorov, On Human Diversity: Nationalism, Racism, and Exoticism in French Thought (Cambridge MA: Harvard University Press, 1993).
• Monica Duffy Toft, The Geography of Ethnic Violence: Identity, Interests, and the Indivisibility of Territory (Princeton NJ: Princeton University Press, 2003). ISBN 0-691-12383-7
• Smadar Lavie, “Writing Against Identity Politics: An Essay on Gender, Race, and Bureaucratic Pain,” American Ethnologist (Volume 39, Issue 4, pp. 779–803, 2012).http://www.academia.edu/2240813/Writing_Against_Identity_Politics_An_Essay_on_Gender_Race_and_Bureaucratic_Pain_AE_

Externa länkar

• Initiative on Religion in International Affairs at Harvard
• Identity politics, Stanford Encyclopedia of Philosophy, July 16, 2002
• Joan Mandel. "How Political is the Personal?: Identity Politics, Feminism and Social Change", University of Maryland, Baltimore County
• Hasan Bülent Paksoy, IDENTITIES: How Governed, Who Pays?